Samuli Paulaharju I sin bok "Finnmarkens Folk" (1928) skriver om Lyngen:
Mäktiga är dessa jordens randmarker som folket vid Lyngsfjord har funnet lämpliga att bebygga och bebo. Åtta, nio mil tränger sig fjorden in i en smal klyfta mellan de høgsta och vildaste fjällen. Här och var vid älv-och bäckminnen finns små ställen där människor kan vistas, men tätt inpå dem och bakom dem står en hård grå bergvägg i vädret.
Lyngen er en lys, stille og vid fjord. Riktignok så ligger den mellom de høyeste og vildeste fjell, men den blir aldrig en smal klyfta så som mange Vestlandsfjorder. En hård grå bergvegg tett innpå finner man derimot i Lyngstadlandet.
Fra Koppangen og nordover/utover mot Lyngstua er det en majestetisk, steil tinderekke som går direkt ned i havet. Bare her og der finns en åpning i fjellene, en elv som rinner ut i havet, en liten plett flatt land hvor man kan få plass med et hus. Strupen, Reindalen, Indre Gamvik og Yttre Gamvik - i dag er alle disse steder øde, men så har det ikke alltid vært. Både i Indre Gamvik og i Yttre Gamvik er det steinalderstufter som er synlige idag. Steinalderstufter finner man også ytterst i fjorden, på Lyngstua. I kirkebøkenes tid har de hatt beboere med tilknytning til både Koppangen, Årøyholmen og Drabeng; Strupens eier i dag er en etterkommer av Per Huas.