Den 4 Julii. Då vi vaknade, hade alla fjäll forsvunnit, som vi aftonen förut sågo rundt omkring oss; de voro nu insvepte i moln, som stroko fram och tillbaka, än höjde sig litet, än sänkte sig. Vid det vi bröto opp, började det att sakta regna, som sedan något ökades. Jag sköt en Charadrius morinellus (lahul) och någre Chirona. Vägen var nu besvärlig och sned, emedan vi nödgades gå halfva sluttningen af fjällen. Våren hade beständigt från Uppsala följt oss, den lämnade oss äfven icke här. Bredvid snödrifvorna stodo nu fjällens vårblommor i sin största prakt. Öfver oss var vintern på de snötäckta fjällspitsarne och under oss hade vi sommaren i den gröna dalen. Fjallen här voro mycket tätare än på svenska sidan, och följaktligen såg man här mera snö. Nästan två tredjedelar af marken var här betäkt med snö, då på svenska sidan knappt en åttondedel var snöklädd. Vi satte oss ned att spisa ur vår matsäck sista öfverlefvorna på en höjd, men blefvo snart så omgifna af molnen, att vi ej sågo långt ifran oss. Vår vandring skedde sedan emot den direktion, som molnet tog; vara kläder blefvo däraf fuktade. En snödrifva låg nu för oss, på hvilken vi ej kunde se något slut. Ocksa var den mer än en half mil lång. Vi nödgades tvenne gånger lägga oss på snödrifvan att hvila, emedan det lutade beständigt emot. Föga hade fattats att vi nodgats nyttja kompassen for att hålla samma direktion öfver detta snöfält, där vi på alla stallen voro omgifne af molnet. Sedan vi hunnit upp på höjden af denna snödrifva, började det att slutta ned mera utföre åt Västerhafvet. Ej långt fran Omajses pirrä (den första bondgård vi kommo till på norsk botten), blef stupningen ganska tvär, och vi hade det nöjet att på mindre än två timmar passera vinter, vår och sommar. I dalen mötte oss nu en strid och tämligen stor ström, hvaröfver man borde vada. Vår lapp gick först öfver, och vattnet stod honom till midjan. Kyrkoherden Grape var redan på vägen att stiga uti, då jag afrådde det, och föreslog att skicka lappen till narmaste gård att, om möjeligt vore, få båt eller häst att hjälpa oss öfver med. Detta skedde. Vi fingo häst, och sedan lappen vadat fram och tillbaka sju gånger, voro vi och våra saker öfverforda.
Snart hunno vi en lappstuga där en fiskarelapp nedsatt sig, och åto med obeskrifligt nöje en filbunk, sedan vi på sex dagar ej spisat annat än torr mat. Litet därifrån är Omajses pirrä, belaget vid innersta ändan af Omajses fjord. Här underrättades kyrkoherden Grape, att dess bror, skolmästar Joh. Grape, ankommit till Lyngseidet från sin resa till Bergen och antingen redan hade eller ofördröjligt skulle återresa till Sverige. Kyrkoherden ville därföre om möjligt vore hinna honom. Vi fortsatte därföre resan genast sjöledes, sedan vi gått en åttondedels mil, hvilket stycke nu under hafvets ebb och flod ej var segelbart utan för grundt. Ebb och flod äro här ganska betydlige, ofta stiger den till två alnar och daröfver. På viken vimlade nu båtar, som fiskade sejd på utkastade krokar med bete af mindre fisk. Denna sejd torkas sedan på det sätt, att hufvudet afskäres, ryggbenet tages bort, och den hänges i solen. Jag somnade sedan rätt godt uti båten, trott efter denna besvärliga vandring och uppvaknade
den 5 Julii om morgonen vid det baten stötte i land vid Kvalviken, en snygg bondgård en half mil från Lyngens kyrka, där vi beslutit taga vårt härbärge. Vi möttes vid stranden af Jämdal, för detta handelsman i Torneå men nu af sig kommen och fiskare uti Lyngsbotten. Han hade i sina yngre år varit student i Upsala och tycktes vara innerligen road af att träffa någon. Han förde oss in i en rymlig och snygg stuga i denna gård, där han äfven hade hyrt sig rum. Värden Hans undfägnade oss straxt med en dram franskt bränvin, det vanliga sättet att emottaga främmande, och straxt därpå en ansenlig panna kaffe. Vi drucko här i god maklighet och ganska kopiöst, utan att behöfva frukta fiskal och länsman. Äfven åt denna trakt i Norge var åkerbruket litet kultiveradt; de förnämsta näringsfång voro boskapsskötsel och fiske, i synnerhet af sejd och grasidor. Korn, eller som det här kallas bygg, sås väl något litet; axen började nu att synas på åkrarna.
[Forsström's host, Jämdal, appears in the Census of 1801 for Qvalvig as Lars Heimdal, 52, Ugivt, Fallerende borger fra taareaa, qvænske folk. "Värden Hans" appears as Hans Pederssen, 37, Rokkedrejer og gaardmand, qvænsk with his considerably older wife Magrethe Matisdatter, 64 and her widowed sister Karen Matisdatter, 67.<-- BackNext -->Qvalvig had expanded considerably since a tax list was drawn up in 1763 and Heimdal was not the only Swede in Qvalvig in the 1801 census. We also find Andreas Stellandes, 51, another "Fallerende borger fra taareaa" and Malena Pedersdatter, 52, who was "Givt i sverrig" and "Arbejder for dagleje". Lyngen was more than a destination for naturalists from Sweden.]