Home Introduction Ankomst Pastor Junghans Årøyholmen Fugelön Kaffe hos fru Klæboe Vadsmuth Tromsø Epilogue

Del 6: Landtdrotten Vadsmuth

[Den 12 Julii.]Mot aftonen återvände vi till Kvalviken och under resan besöktes landtdrotten Vadsmuth, hvilken jag träffat hos handelsman Klæboe och måst lofva att ej rejse ham forbi. Landtdrott kallas i Norge en sådan man, åt hvilken eller åt hvilkens förfäder kronan mot en erlagd penningesumma och sedermera årligt arrende uppdragit sin rätt att af ett visst distrikt uppbära alla kronoutskylder. Till en sådan betalar då inbyggarne alla sina utlagor, som utom tionden mest består uti torr fisk och något litet penningar. Landtdrotten äger dock ingen befattning med rättegången, hvilken bestrides af den så kallade sokneskrifveren, som svarar mot var häradshöfdinge, men äger det oaktadt nog stor myndighet för att kunna skada och förtrycka; all jord härstädes är krono och kan helt och hållet disponeras af landtdrotten. Utan större förbrytelser äger han väl icke tillstånd att skilja hemmansbrukaren från sina ägor, men så snart han dör utan att änkan öfverlefver eller hon gifter sig å nyo, anses jorden för landtdrottens och skall då köpas af den blifvande åboen; här äger ingen släkt eller skyldskap företräde, utan det beror helt och hållet på landtdrottens godtycke. Någon viss summa skall väl vara utsatt till lösen för hvart hemman, men denna författning kan så mycket lättare illuderas, ty om ock den aflidne åboens son erbjuder denna summa, är därföre icke landtdrotten förbunden att antaga honom till åbo på hemmanet, utan den får hemmanet, som utom den utsatte summa i tysthet betalar mest. Denna inrättning kan ej annat än på det högsta tillbakahalla landtbrukets tillväxt. Osäker om det blir för sina anhöriga eller alldeles oskylde, som han odlar sin egendom, later landtmannen den merendels förfalla och sysselsätter sig mera med fiske och boskapsskätseln. Till äfventyrs torde endast denna författning vara tagen med den nordligaste delen af Norge, hvarest kan hända underhållandet af kronobetjänte varit kostsammare än hela landet afkastat i utskylder. Också tilllåter icke själfva läget, att åkerbruket kan blifva hufvudnäringen. Utom den ovisshet årsväxten är underkastad i anledning af den korta sommaren och kölden är äfven icke nog utrymme emellan fjällen.

Landtdrotten, en munter och driftig man, bemötte mig med den utmärktaste häflighet och ansåg för ett nöje, att jag kommit inom hans område, där han hoppades, att jag skulle blifva ackomoderad på ett sätt, som svarade emot min önskan. Han beklagade sig, att dess far nyss aflidit, och nödgade mig att se dess lik. Detta var på samma barnsliga sätt utsmyckadt, som man vanligtvis ser dem uti Sverige, med en bok uti handen och ett långt släp, som hängde ifrån hufvudet ända ned på golfvet.

Beledsagad till stranden af landtdrotten, steg jag i båten for att resa till Kvalviken. Oaktadt vägen ej var mycket lång, knappt öfver 1/4 mil, såg jag mig dock flere gånger uti skenbarlig lifsfara; båten hvarpå jag fördes var mycket liten och utpå Lyngsbotten, som har var sammanpressad emellan fjällen, gick den förfärligaste sjö jag sett. Roddarne voro dessutom icke de skickligaste. For hvarje våg stod min lilla julle på ända,ä den åter sänkte sig utför på andra sidan, öfversköljdes jag ofta af den följande vågen. Men genom flitigt utkastande af vattnen, som ständigt flödade in, hant man ändteligen in uti Kvalviken; men mine roddare voro okunnige om inloppet under ebben - och fastnade därföre på en sandrefva, hvarifran jag måste vada till midjan ett godt stycke i hafsvattnet, innan jag kom till lands.

["Landtdrotten Vadsmuth" was Ulric Wasmuth; the recently dead father was Georg Wasmuth. Ulric Wasmuth drowned in Karnesbukt 1801.]
<-- BackNext -->